Hahaha, angående inlägget inatt så måååste jag berätta vad som nyss hände! Pågrund av inatt så skolkade jag idag, var verkligen inte på humör för att gå ut, så låg för mestadels i min säng och kollade på Hem till midgård. Men så ikväll så var jag så trött på att bara ha vart inne hela dagen, så jag tog på mig ett par löpaskor och tog en liten powerwalk. Påväg hem så passerar jag en kille som jag under bråkdelen av en sekund får ögonkontakt med. I ögonvrån ser jag hur han vänder sig om och fökjer efter mig. Jag känner att han är hack i häl och ökar därför takten, men han ligger ca 1.5 meter precis bakom mig. Jag svär att han spanade in min röv när jag gick också..

Han Kommer upp i sidled och kollar på mig, ler. Jag ler tillbaka, men har musik i mina lurar och är inte så sugen på att ta ut dom för att samtala med honom. Men han fortsätter att gå vid min sida, kolla och le åt mig, öppnar munnen och säger ngt, vilket gör så att jag blir tvungen att ta ur hörlurarna och hälsa på honom.

Han frågar hur det är med mig, vad jag har gjort, vilken skola jag går på, vad jag läser och så vidare. Sen erbjuder han sig att ta en powerwalk med mig någon dag. Jag ler ett litet fejkleende och säger "kanske det, hehe.."- Han börjar fråga mig om jag har någon pojkvän, hur länge jag har varit singel och dylikt. Jag märker ju helt klart att han är intresserad. Han säger att han hoppas att det blir "vi" -.-'

      .Sen ställer han några frågor som jag finner underhållande.. Han frågade mig om jag hade några bröder, frågade hur gamla dom var och om de skulle ha något emot om vi blev tillsammans och om det är okej för min pappa att jag träffar killar! Nej, han är inte svensk. Dock frågade jag inte vart han var ifrån..

Men iallafall, han fick mitt nummer och kommer antagligen att höra av sig snart. -Tycker att det var lite kul att det här hände just idag när jag mådde som jag gjorde inatt. Detta har hänt mig förut i Göteborg, men det är lika,,värmande varje gång ;)

J

Jag ställer frågor som alla vägrar svara på, jag får en karta, men vet inte vilken väg att gå. Min själ vill iväg härifrån, en fånge länge nog, ska världen vara så? 

*Varning för ett patetiskt inlägg*

Inatt är det en "sånhär" natt, en riktig PMS-natt, där alla känslor är så extremt överdrivna och de är helt omöjliga att ens försöka kontrollera. Ensamheten väckte mig ur min skönhetssömn vid midnatt och jag kunde inte somna om. Jag började tänka. Tänka på mitt liv, min livssituation och samhället jag lever i.

Jag loggar in på facebook och ser några nytaggade bilder på mig själv och jag bryter ihop totalt, tårarna rinner okontrollerat från kinderna och jag  vet inte vart jag ska ta vägen. Fäller ihop datan för jag gillar inte det jag såg. Anledningen till att jag började gråta var för att bilderna var så fula, nej, bilderna var inte fula. JAG var den fula, jag såg äcklig ut. Fet och äcklig. Ful, riktigt jävla ful.

Det är jävligt hemskt när jag tänker efter, att man kan vara så extremt elak mot sig själv, att man ens kan tänka så. Eller så har man bara en förmåga att vara 100% helt ärlig.

Är det sant att jag är så ful att man behöver gråta när man ser mig? -Nej, det vet jag att jag inte är. Folk brukar inte gråta när de umgås med mig, de brukar snarare skratta.

Kanske är det så att de skrattar istället för att gråta åt min fulhet? -Nej, så vet jag att det inte heller är. Jag kan vara ganska bra på att vara rolig, bjuder gärna på mig, så det är inte utseendet det handlar om.

Jag får ofta höra komplimanger över mitt utseende, att jag har fina ögon, stora/fina bröst, fint ansikte osv. Helt random folk har kommit fram på stan och velat ha mitt nummer, gett mig komplimanger, blickar ect.

Varför kan jag inte bara sluta vara så patetisk utan istället lyssna på vad de säger, ta åt mig och se glad ut? -Jag vet faktiskt inte.

Eller jo, egentligen så vet jag svaret. Det är mestadels min mamma och systers fel. När två såppas betydelsefulla personer konstant förklarar för en hur ful, äcklig, misslyckad och oälskad man är så blir man inte så jävla kaxig. Det tar en verkligen hårt och jag vet inte riktigt hur man ska skydda sig ifrån det.

Samhället gör det inte heller så mycket enklare. Där har de skapat en liten idealmänniska som är heeeeeeeeeelt omänsklig, och alla som inte passar in i den, (det vill säga alla), de duger inte och ska ändra sig. Det är lätt att säga att man inte bryr sig, men alla behöver någon form av bekräftelse, och att få så otroligt mycket emot en som säger att man inte duger är inte det trevligaste. 

Men jag ska vinna, i swear to God i will. Jag VET att jag är så jävla älskad, jag har så många människor bakom mig som jag älskar och som verkligen finns där för mig. De skulle inte funnits där om jag var helt värdelös och helt,,finner inte ens ordet för det. Och vet ni vad, jag bryr mig inte ens. 

När jag började skriva detta inlägg så skrev jag med tårar i ögonen, över att jag mådde så jävla dåligt över mig själv. Nu gråter jag igen, fast av en helt annan anledning. Jag är inte blind, jag ser vad jag har. Jag behövde bara bli påminnd om det. 

Jag älskar er.

Malin Lucia Johansson, har jag sagt att jag älskar dig? Att jag saknar dig så mycket att det gör ont i mig? Att jag önskar att du var mig närmare och att vi var mer delaktiga i varandras liv? 

Du betyder mer för mig än vad jag kan förklara med ord. Ända sedan jag flyttade ifrån dig så har vi kommt ifrån varandra fysiskt, men ändå närmare psykiskt. Vi kan samtala lättare, öppna oss för varandra på ett helt annat sätt och vi vet att vad som än händer så kommer vi alltid att finnas där för varandra. Det mesta vi har gått igenom har vi gjort tillsammans och kan därmed förstå varandra bäst på det sättet.

Du är den av oss som alltid har sprungit liite långsammare än mig, varit liite starkare, och varit liite osmartare men ändå liite finare. Vi är så otroligt olika till våra personligheter och vi går inte alltid ihop. Det finns stunder då jag nästan har velat döda dig så mycket som du har gått mig på nerverna. Gjort mig så oerhört förbannad och bara har velat försvinna, och jag är helt övertygad om att jag har fått dig att känna det samma.

   Men anledningen till att vi har kunnat hata varandra såppas enormt är att kärleken är så stark att det ibland blir outhärdligt. Inget kan exictera utan det andra. Det betyder att två olikheter kan inte finnas utan den andre, och det är samma med oss. Vi kan inte finnas utan varandra. 

Jag älskar dig.

Jag saknar dig så att det gör ont.

Jag önskar att du var mig närmare och att vi var mer delaktiga i varandras liv.

Haha, nej.. 

VALBOOOORG!

Jag har fan taggat sönder idag! Vaknade tidigt också, så klockan nio var jag på gymmet och körde ett hårt träningspass.. Känns bra, kommer få ut mycket av dagen^^ Planer för denna dagen, ska skriva detta inlägget, idiot, och sen dra in på stan för att förhoppningsvis hitta något som jag kan ha på mig ikväll, pallar egentligen inte med det just nu, men det vore väl trevligt med något nytt?

Ska även köpa lite behövligheter tills ikväll, cigg,  och sen möta upp Emma och Vickan vid centralen   haha, inte alls överdrivet elr så..

Sen ikväll  blir det att dra till kullavik gå på strippklubben där, har hört att den ska vara ganska bra? Har aldrig vart på en sån innan, men det ska bli riktigt spännande, har även sökt sommarjobb där  

            Alltsåååå, jag har sminkat mig och lite så, men när jag ser mig i spegeln så ser jag ut som en nerknarkad liten hora,,är inte så sugen på att dra ut på stan, men har väl inget jävla val?!?!??

Tog bilder med camen, men kan inte ladda upp dom här?  Ha det bäst!. 

.

Hehe, hittade en liten text som jag skrev för några månader sedan, kommer inte ihåg att jag skrev den, men det var lite kul att läsa igenom den.. Lägger ut den här så ni kan läsa den, ta den inte allt för seriöst  

 Jag vill bara säga att det är heelt okej för mig att snacka om det här ämnet, eftersom att jag ÄR tjej, hade jag istället varit bög så hade saken vart en annan..Har ni någongång träffat en tjej? Lärt känna henne och undrat varför ni egentligen gjorde det?

Det är något som jag gör dagligen och tänker tanken att det är fan så förjävligt med tjejer! Efter egna spekulationer så har jag kommit fram till en lölsning samt ett råd som jag skulle vilja dela med mig om. Jag skulle råda ALLA killar i hela världen att bli bögar. Killar är såå mycket enklare att leva med. 

       Ett bögpar skulle slippa; en pms kärring som dampar loss för ingenting. Alla dessa hormonsvängningar, vissa är dock större än andras, dessa gör oss oerhört oförutsägbara. Skulle kunna kalla det en personlighetsklyvning. Samma intressen, slipper alla ointressanta konversationerna om smink osv.

Lika barn leka bäst. Dubbelt så mycket kläder, bättre ekonomi.Inte föra arten vidare -bra för miljön.

Be gay!

FÖRLÅT!

Egentligen behöver jag inte säga förlåt, det är ju inte så att jag bloggar för er, utan mer för att få ut mina tankar och funderingar. Men jag vill ju självklart att folk ska läsa och gärna kommentera, så jag skäms ändå lite över min otroligt dåliga uppdatering! Ska bli ändring på detta, lovar            

Jag har funderat lite på det här med vad som är okej att skriva här på bloggen. Just nu så är det så enormt mycket tankar som kretsar i mitt huvud, som jag behöver få ut och gärna diskutera med någon. Gärna någon som inte känner mig då den kan se det från ett helt annat perspektiv, och det är många gånger lättare att öppna sig helt för en främling..

  Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska skriva här, vet inte vilka som läser och om jag verkligen vill att alla som läser ska veta, samtidigt som jag bara vill få det ur mig! Hur privat är det okej att vara?

Jag såg på "Efter tio" idag med Maloo, och där tog de upp en del intressanta saker.. Det var två äldre kvinnor som hade skrivit en bok om HSP, (highly sensitive person). Det betyder att man är känslomässigt begåvad, man har extra lätt för sig att ta in känslor och olika sorters intryck och detta påverkar en hårt. Jag måste säga att jag verkligen känner igen mig i det dom sa, hur de upplede situationen.

De har under hela sitt liv kännt att det är något fel på dom, att dom inte är som alla andra. Visst, det är fel att använda utrycket alla andra eftersom att alla är olika, men de har känt sig så olik resten, och har gång på gång fått det berkäftat. Att de är annorlunda. Folk sa ofta till dem att de överreagerar, att de är alldeles för känsliga.. Att de tar in samma intryck som alla andra, om inte mer, men de behöver bearbeta dom längre, gå djupare med dom.

Jag kan ta exempel från när jag vissa helger åker tillbaka till Främmestad/Grästorp som jag kommer ifrån. När jag har varit där en hel helg, fått uppleva allt det gammla, fått mer än 1000 nya intryck som inte längre tillhör min vardag så blir det lätt för mycket för mig. Det blir så att när jag kommer hem till Göteborg igen, som jag oftast gör sent på söndagen, så går jag inte till skolan dagen efter. Jag kan bara inte det. Jag BEHÖVER den tiden till att reda ut alla tankar och känslor innan jag kan koncentrera mig på annat.. Kalla mig handikappad..

De sa även att det inte bara behöver vara något dåligt med det här. Vi förstår mer. Jag säger inte att man är smartare, men,,känslomässigt och tankemässigt, så är man mer förstående och mer van vid att förstå andra. Vi har lätt att känna på oss saker, om något är fel, om något kommer att hända, vilken stämning det är..

      Om man var uppvuxen i ett stökigt eller oroligt hem som barn så skulle det förstärka chansen/risken att man får det här. De tror att det är något som man föds med, och bara kan utvecklad starkare, beroende på det liv man lever.

Jag är säker på att jag har det här. Jag gjorde ett litet fånigt test på internet som egentligen inte säger någonting, men det spelar inte mig någon roll. JAG vet att jag har det, och jag förstår lite mer nu. Får lite mer självkännedom.

Hahah,,tro inte att jag inte är medveten om min otroliga sexighet på bilden!

Heej, rynklig panna!

Insidan som räknas..

Haha, fråga mig inte hur jag väljer ut bilder,, jag bara älskar dom