Jag såg på "Efter tio" idag med Maloo, och där tog de upp en del intressanta saker.. Det var två äldre kvinnor som hade skrivit en bok om HSP, (highly sensitive person). Det betyder att man är känslomässigt begåvad, man har extra lätt för sig att ta in känslor och olika sorters intryck och detta påverkar en hårt. Jag måste säga att jag verkligen känner igen mig i det dom sa, hur de upplede situationen.

De har under hela sitt liv kännt att det är något fel på dom, att dom inte är som alla andra. Visst, det är fel att använda utrycket alla andra eftersom att alla är olika, men de har känt sig så olik resten, och har gång på gång fått det berkäftat. Att de är annorlunda. Folk sa ofta till dem att de överreagerar, att de är alldeles för känsliga.. Att de tar in samma intryck som alla andra, om inte mer, men de behöver bearbeta dom längre, gå djupare med dom.

Jag kan ta exempel från när jag vissa helger åker tillbaka till Främmestad/Grästorp som jag kommer ifrån. När jag har varit där en hel helg, fått uppleva allt det gammla, fått mer än 1000 nya intryck som inte längre tillhör min vardag så blir det lätt för mycket för mig. Det blir så att när jag kommer hem till Göteborg igen, som jag oftast gör sent på söndagen, så går jag inte till skolan dagen efter. Jag kan bara inte det. Jag BEHÖVER den tiden till att reda ut alla tankar och känslor innan jag kan koncentrera mig på annat.. Kalla mig handikappad..

De sa även att det inte bara behöver vara något dåligt med det här. Vi förstår mer. Jag säger inte att man är smartare, men,,känslomässigt och tankemässigt, så är man mer förstående och mer van vid att förstå andra. Vi har lätt att känna på oss saker, om något är fel, om något kommer att hända, vilken stämning det är..

      Om man var uppvuxen i ett stökigt eller oroligt hem som barn så skulle det förstärka chansen/risken att man får det här. De tror att det är något som man föds med, och bara kan utvecklad starkare, beroende på det liv man lever.

Jag är säker på att jag har det här. Jag gjorde ett litet fånigt test på internet som egentligen inte säger någonting, men det spelar inte mig någon roll. JAG vet att jag har det, och jag förstår lite mer nu. Får lite mer självkännedom.

Hahah,,tro inte att jag inte är medveten om min otroliga sexighet på bilden!

Heej, rynklig panna!

Insidan som räknas..

Haha, fråga mig inte hur jag väljer ut bilder,, jag bara älskar dom   

I detta inlägget så tänkte jag ta och avslöja en hemlighet. Jag har tänkt på det länge och jag känner att det är dags att  folk ska få reda på sanningen bakom liksom. Det är såhär att jag är inte så fullt normal som jag verkar, faktum är att jag kan vara lite,,konstig ibland. Jag lovar! Haha, svårt att tro, meeen, that's a true story bro!  

Nämen, seriöst. Jag skyller på min underbara släkt att jag är som jag är   Vi har liksom alltid stuckit ut i mängden, alltid varit "the goofy guy" liksom.  Jag har ganska många sjuka minnen med många släktingar och mina underbara vänner. Några minnen som sticker ut är;

* När jag var på "barnkalas" hos min kusin som skulle fylla 15 tror jag.. Vi var hemma hos henne och hade olika kalaslekar. Jag var runt 9 år gammal då,,så skulle jag ringa till en kille som de tyckte var snygg och säga "Hej, är du kåt?" eller något liknande. Busringa alltså, men jag gjorde misstaget och sa, "Hej, det är Pernilla, är du kåt?". Hahah,,det var så otroligt pinsamt. Och senare den dagen så ställde vi oss längst vägen, alla tjejer, vi hade kjol och klänningar på oss, så när det kom en bil som åkte förbi så drog vi upp klänningen/kjolen och visade trosorna för dom!^^ Det blev blandade reaktioner kan man säga..

* Ett annat minne jag har är när jag var och spelade en fotbollsmatch. Jag var back och vi hade hörna, jag var en av backarna som stannade kvar på våran planhalva, så jag iaktog hörnan på avstånd. Tydligen var jag så koncentrerad på att kolla på bollen, att när jag skulle förflytta mig i sidled så glömde jag att flytta min ena fot, så jag trampar mig själv på foten och bara flyger till marken. Samtidigt som detta händer så ger jag ifrån mig ett heeeemskt pinsamt ljud som jag inte ens tänker försöka stava till, och jag får ALL uppmärksamhet på mig. Alla i publiken, alla spelare, till och med domaren kollade på mig och gapskrattade!

* Jag kommer att tänka på ytterliggare ett underbart minne jag har sen jag var och åkte skidor med skolan i sälen.. Det var första gången jag någonsin åkte, så allt var nytt för mig. Men,,jag var lättlärd, det gick ganska bra faktiskt. Men när vi åkte ankarlift så var det så långtråkigt att jag började leka lite. Jag testade om jag kunde gå ner i spagat när jag stod där i liften, mitt i backe..vilket naturligtvis inte gick! Så jag ramlade, jag hade huvudet i marken och snö i munnen. Men det kändes konstigt,,jag åkte? Det visade sig att ankaren hade fastnat i mina termobyxor, så jag släpades upp i backen, med huvudet i marken och röven upp i vädret! Jag släpades upp så ca 10 meter, sen lyckades jag ta mig loss och åka på de som kom upp bakom. Min polare som åkte i liften bakom hade ramlat av för att hon hade skrattat så äckligt mycket åt mig.. Det är ett av mina underbaraste minnen <3

 ´ 

G             .

               Bara lite bevis på hur äckligt störd jag är..

Den här låten talar direkt till mitt hjärta, det skulle lika gärna ha varit jag som har skrivit texten. Jag älskar den verkligen och den ger mig ett slags lugn, ett lugn i hjärtat. Låten gör mig lycklig, för den får mig att förstå att jag verkligen är över dig, inte helt, men jag är påväg.

Jag saknar dig mindre och mindre, det kommmer annat emellan och det är bra.

       Dom som känner mig vet, de vet vem jag menar, vem den här texten stämmer in på. Jag vill bara säga att,,jag mår bra nu <3  

. 

Varför bloggar folk egentligen? 

Är det för att de gillar att skriva? Är det för att blogg är den nya dagboken? Eller är det kanske ett försök till ett såkallat "kändisskap"?

Jag vet inte riktigt varför, det varierar antar jag, som alltid. JAG har börjat blogga igen av en annan anledning iallafall. Jag börjar blogga igen för att bli smart smartare, tro det eller ej. Jag tänker, så oootroligt mycket och har så kolosalt många tankar som bara flyger förbi utan att jag ens lägger npgon större uppmärksamhet på dom, vilket jag tycker är synd. Så jag ska försöka få ner en del tankar här, och för det mestadels så är det rätt sjuka tankar,,det är inte många som uppskattar mitt tankesätt iallafall. Vilket är synd. Men jag vet varför..

       Dom flesta förstår mig inte, och jag klandrar er inte, jag förstår mig inte heller alltid. Men när jag förstår mig själv, yttrar en åsikt eller tanke så blir jag ofta idiotförklarad, just för att NI inte förstår. Jag kan inte göra så mycket annat än att skylla mig själv, JAG orkar inte lägga ner tid på att förklara. Eftersom tankegångarna är såppas olika så är det inte det lättaste..

Men jag funderar på en grej.. Varför tänker jag så olikt alla andra? Jag menar inte att alla tänker samma och jag är annorlunda, verkligen inte. Utan jag menar, de flesta verkar ju iallafall FÖRSTÅ varandra, eller spelar ni också? Spelar ni också för att passa in? Spelar ALLA för att passa in? Varför isåfall?

Okej, tråkigt inlägg, get used to it!    Hahah, fuck no!