Hahaha, angående inlägget inatt så måååste jag berätta vad som nyss hände! Pågrund av inatt så skolkade jag idag, var verkligen inte på humör för att gå ut, så låg för mestadels i min säng och kollade på Hem till midgård. Men så ikväll så var jag så trött på att bara ha vart inne hela dagen, så jag tog på mig ett par löpaskor och tog en liten powerwalk. Påväg hem så passerar jag en kille som jag under bråkdelen av en sekund får ögonkontakt med. I ögonvrån ser jag hur han vänder sig om och fökjer efter mig. Jag känner att han är hack i häl och ökar därför takten, men han ligger ca 1.5 meter precis bakom mig. Jag svär att han spanade in min röv när jag gick också..

Han Kommer upp i sidled och kollar på mig, ler. Jag ler tillbaka, men har musik i mina lurar och är inte så sugen på att ta ut dom för att samtala med honom. Men han fortsätter att gå vid min sida, kolla och le åt mig, öppnar munnen och säger ngt, vilket gör så att jag blir tvungen att ta ur hörlurarna och hälsa på honom.

Han frågar hur det är med mig, vad jag har gjort, vilken skola jag går på, vad jag läser och så vidare. Sen erbjuder han sig att ta en powerwalk med mig någon dag. Jag ler ett litet fejkleende och säger "kanske det, hehe.."- Han börjar fråga mig om jag har någon pojkvän, hur länge jag har varit singel och dylikt. Jag märker ju helt klart att han är intresserad. Han säger att han hoppas att det blir "vi" -.-'

      .Sen ställer han några frågor som jag finner underhållande.. Han frågade mig om jag hade några bröder, frågade hur gamla dom var och om de skulle ha något emot om vi blev tillsammans och om det är okej för min pappa att jag träffar killar! Nej, han är inte svensk. Dock frågade jag inte vart han var ifrån..

Men iallafall, han fick mitt nummer och kommer antagligen att höra av sig snart. -Tycker att det var lite kul att det här hände just idag när jag mådde som jag gjorde inatt. Detta har hänt mig förut i Göteborg, men det är lika,,värmande varje gång ;)

J

Jag ställer frågor som alla vägrar svara på, jag får en karta, men vet inte vilken väg att gå. Min själ vill iväg härifrån, en fånge länge nog, ska världen vara så? 

*Varning för ett patetiskt inlägg*

Inatt är det en "sånhär" natt, en riktig PMS-natt, där alla känslor är så extremt överdrivna och de är helt omöjliga att ens försöka kontrollera. Ensamheten väckte mig ur min skönhetssömn vid midnatt och jag kunde inte somna om. Jag började tänka. Tänka på mitt liv, min livssituation och samhället jag lever i.

Jag loggar in på facebook och ser några nytaggade bilder på mig själv och jag bryter ihop totalt, tårarna rinner okontrollerat från kinderna och jag  vet inte vart jag ska ta vägen. Fäller ihop datan för jag gillar inte det jag såg. Anledningen till att jag började gråta var för att bilderna var så fula, nej, bilderna var inte fula. JAG var den fula, jag såg äcklig ut. Fet och äcklig. Ful, riktigt jävla ful.

Det är jävligt hemskt när jag tänker efter, att man kan vara så extremt elak mot sig själv, att man ens kan tänka så. Eller så har man bara en förmåga att vara 100% helt ärlig.

Är det sant att jag är så ful att man behöver gråta när man ser mig? -Nej, det vet jag att jag inte är. Folk brukar inte gråta när de umgås med mig, de brukar snarare skratta.

Kanske är det så att de skrattar istället för att gråta åt min fulhet? -Nej, så vet jag att det inte heller är. Jag kan vara ganska bra på att vara rolig, bjuder gärna på mig, så det är inte utseendet det handlar om.

Jag får ofta höra komplimanger över mitt utseende, att jag har fina ögon, stora/fina bröst, fint ansikte osv. Helt random folk har kommit fram på stan och velat ha mitt nummer, gett mig komplimanger, blickar ect.

Varför kan jag inte bara sluta vara så patetisk utan istället lyssna på vad de säger, ta åt mig och se glad ut? -Jag vet faktiskt inte.

Eller jo, egentligen så vet jag svaret. Det är mestadels min mamma och systers fel. När två såppas betydelsefulla personer konstant förklarar för en hur ful, äcklig, misslyckad och oälskad man är så blir man inte så jävla kaxig. Det tar en verkligen hårt och jag vet inte riktigt hur man ska skydda sig ifrån det.

Samhället gör det inte heller så mycket enklare. Där har de skapat en liten idealmänniska som är heeeeeeeeeelt omänsklig, och alla som inte passar in i den, (det vill säga alla), de duger inte och ska ändra sig. Det är lätt att säga att man inte bryr sig, men alla behöver någon form av bekräftelse, och att få så otroligt mycket emot en som säger att man inte duger är inte det trevligaste. 

Men jag ska vinna, i swear to God i will. Jag VET att jag är så jävla älskad, jag har så många människor bakom mig som jag älskar och som verkligen finns där för mig. De skulle inte funnits där om jag var helt värdelös och helt,,finner inte ens ordet för det. Och vet ni vad, jag bryr mig inte ens. 

När jag började skriva detta inlägg så skrev jag med tårar i ögonen, över att jag mådde så jävla dåligt över mig själv. Nu gråter jag igen, fast av en helt annan anledning. Jag är inte blind, jag ser vad jag har. Jag behövde bara bli påminnd om det. 

Jag älskar er.